Jag åt kokt ägg och hönökaka. Vad var han arg för nu…?
Med osthyvlen i handen rappade han till mig över bordet. Knogarna på högra handen skars upp och blodet färgade äggvitan rosa.
Äckligt, tänkte jag och krokodiltårarna forsade upp ur ögonen och blandades med snor som droppade från hakan. Orättvisan träffade mig som en kraftig spark i magen och trycket över bröstet värkte smärtsamt.
-Ät och tyck inte så jävla synd om dig din jävla slyna!
Jag torkade ansiktet, tryckte handen mellan låren och åt upp.
4 år senare i ett annat kök. I en annan stad. Tårarna hade slutat rinna för länge sen och ett förakt brann i mig sedan en lång tid tillbaka. Jag var upptryckt mot väggen mellan två dörrposter.
Hans arm tryckte hårt och obehagligt in strupen på mig. Jag tog sats och spottade Döden i ansiktet. Kraxande väste jag fram:
-Du är en jävla nolla…patetisk…ingen har någonsin älskat dig..
Skallen träffade mig mellan ögonbrynen och bakhuvudet dunkade mot träpanelen bakom. Jag föll ihop och kände att det rann varmt från näsan. Ett prickigt mönster bildades på den fula senapsgula plastmattan.
Bra, blod, då slutar han nog, minns jag att jag tänkte där jag låg ihopkurad med adrenalinet pumpandes i ådrorna.
